Onsdagsbestyr.


Idag har varit en intressant dag. Vaknade av att Dennis kysste mig hejdå, steg därefter upp och åt frukost till Peter Le Marcs Morgonens nåd. Satt och läste utvecklingspsykologi, identitetsutveckling, tonåringens fysiska utveckling, kroppsideal osv till att klockan blev tolv. Lunchade sedan med Stina på etc|etra, där vi bjöds på supergod soppa av ingen mindre än Martina som överraskade oss bakom disken. Efter att Stina och jag ätit vår sopplunch fick jag mig även ett snack med Martina som tydligen ska flytta till Göteborg efter sommaren. BUHU. Köpte mig även en liten ljusstake innan jag begav mig hem.
 
Klockan tre mötte jag upp Stina på stan igen, Linden för att vara mer exakt, där vi hängde med Fred och George Weasley från Harry Potter. Coolt ha? ;) Resten av eftermiddagen/kvällen spenderade jag i folkparken med vänner.
 
Vid elva satte jag mig ner och fortsatte på en målning som jag började på någon gång i april. Sitter och funderar på hur jag ska få till hålet, efter spiken, i handflatan. 
 

Under pausen mellan plugg.

 
Efter att ha suttit och skrivit på en farmakologiexamination timma ut och timma in blir man rätt seg i huvudet..
Ofta slutar det med att jag tar mina pauser framför något vänner-avsnitt eller någon dokumentär på svtplay just för att jag är så sjukt trött i huvudet och bara behöver titta på något annat, slippa tänka. Men det känns ju också himla jobbigt att slösa fritiden på sådant, så ibland ser jag till att göra något roligt av dem istället. Idag gick jag in på pinterest och öppnade min board med pins på fina tekningar, tog fram mina svarta Artline-pennor och ett skissblock. Otroligt bra sätt att spendera pausen på måste jag säga. ♥

Djurljusstakar.

I onsdags åkte jag och en vän från min omvårdnadskurs till mirum galleria direkt efter omvårdnadstentan kl 11 för att ta en sväng förbi panduro. Världens bästa affär för den som tycker om att pyssla. Det fanns allt från tyg till papper, lim och guldspray, porslinspennor och modellera. Som sagt, otroligt underbar affär. 
 
Själv kom jag därifrån med guldspray, lim och ljushållare. Djuren kommer från någon leksaksaffär och tejparna från lagerhaus. 
 
Hela mitt rum stank guldspray resten av onsdagen, men titt så fina de blev!
 
På kvällen (efter en eftermiddagslur) gick Moa och jag på kefas julavslutning. Kvällen bjöd på musikquiz (med jullåtar såklart), paketlek, gröt, julevangelie, mackor med skinka och senap samt massvis med juleskum, ischoklad, julmust och pepparkakor. ♥
 
Nu sitter jag här och njuter av min nya ljusstake. 
 

Med lite inspiration.

 
Ja, med lite inspiration från pinterest satte jag mig ner och skrev/ritade, vek origamifåglar, klippte, klistrade.. Numera ser mitt rum ut lite såhär.. på väggarna. Resten av rummet är inte riktigt klart än (ehe). Måste till IKEA innan det kan bli helt klart. 
 
Sitter och lyssnar igenom min kära lillasysters spotifylista Always God. Snor bra låtar till en egen lista, lyssnar och njuter. 
 

Tre instagrambilder.

 
1. Köpte en klänning på bikbok idag. Hittar ju aldrig den perfekta klänningen, så min mamma och jag hjälptes åt att sy om den som jag ville ha den. Med båtringning och allt!
2. Efter att jag blivit klar med mitt tal i eftermiddags tog jag fram mina penslar, färg och en bild jag målat på ett tag nu.
3. Sista bilden togs i lördags. Sydde ett mobil-fodral till mamma i födelsedagspresent.

With wide eyes.

Åkte in till stan och köpte en ram för 25 kronor på myrorna igår. Så nu kan jag sätta upp valen på väggen.
 

Med penna och papper.

Igår kväll klockan tio började det klia lite i mina fingrar. (Det händer ibland, oftast sena kvällar när jag inte vill sova.) Så jag slog mig ner på min vita brudkista vid skrivbordet, rotade fram en blyertspenna, ett sudd och ett block.
 
När jag målar låter jag alltid en film stå och gå i bakgrunden. Så igår lät jag (först) Whip it och (sedan) Braveheart gå under tiden som jag målade. När eftertexterna började rulla på Braveheart, alltså ca 5 timmar senare, var det här resultatet.
 
 
Innan jag börjar måla sitter jag ofta väldigt länge och funderar över vad jag vill göra. Till den här bilden fick jag (ja mycket) inspiration från den här bloggen. Hittade nämligen en fin bild på en val där tidigare i veckan och tänkte att det kunde vara kul att testa att måla en likadan. Det är ju alltid roligt att testa nya saker, dels eftersom man lär sig så mycket på det.
 
Tänkte att jag skulle sätta upp den någonstans i mitt rum, så nu måste jag hitta en fin ram.
 

Ljuset från stearinljusen dansade på väggarna. ♥

Allt var så tyst. Hon älskade det. Det fanns inga tecken på att de borde dra sig tillbaka in i mörkret igen, där de så ofta satt som för att undvika alla nyfikna blickar. Hennes hand vilade på den svarta flygeln. Ljuset från alla stearinljusen dansade på väggarna. Liksom svajade som flaggan när vinden fått tag i den. Fram och tillbaka över de vitmålade väggarna. Rummet de befann sig i var stort och aningen främmande. Hon hade varit där förr, så många gånger, men det var något över det som var anorlunda. Var det känslan? Den där pirriga känslan.

Hon log och kände kinderna bränna till igen. I följd av den pirriga känslan i magen. Hon vände sig om, precis i tid för att se honom passera och sätta sig vid plygeln. Det första han gjorde var att börja klinka på tangenterna och detta smällte snart samman i en vacker mellodi.



Hittade denna i en mapp bland mina bilder på datorn.
Skrev den någon gång förra året.
Den påminner mig om en hel del. Får mig att minnas.


Ur ett annat perspektiv.

Skogen liksom talade till henne där hon stod omringad av alla träd, så ståtliga och storslagna.
Satta just där, som för att urskilja livets alla händelser. Dess lövverk hade sakta börjat ändra
färg, och snart brann de i rött, gult och orange.

Det prasslade likt tidningspapper under hennes kolsvarta Madickenskor där hon gick och iakttog
solen som smekte hennes rosenröda kinder. Hon liksom lekte med tanken att den kikade tillbaka
på henne och för en sekund kände hon sig plötsligt mycket liten och obetydlig. Det fanns en så
stor värld där ute. Hon skakade förtvivlat bort känslan och vandrade vidare, djupare in i skogen
och samtidigt, djupare in i sitt eget medvetande. Här, precis här visste hon att hon riktigt fanns.
Levde. Hon var inte osynlig här. Träden skulle aldrig säga henne vad hon skulle och inte skulle
göra. Vad hon borde och inte borde göra. Fåglarna skulle aldrig trycka ner henne, aldrig ge sig
på henne.
Klockan tickade på, och snart tog den lilla stigen hon gått på i skogen slut. Färgerna hade hon
lämnat bakom sig och nu var hon istället på väg mot ett grått samhälle. Hon gick förbi en massa
med små hus och styrde snart in på en liten gångväg mot torget.
En cyklist for förbi henne där hon gick.
Inne på torget fanns ett antal små affärer. En liten röd skoaffär, en gul klädaffär och ett blått
mysigt litet fik. Det kom ett litet plingade ljud från den lilla guldlockan när hon drog upp dörren.
Det luktade nybakade bullar och värmen slog emot henne när hon steg in. Hon satte sig vid
fönstret och tog upp kameran hon haft med sig hela tiden. Tittade på bilderna hon tagit under
promenaden bland den gula, orangea och röda röran i skogen.

Ute på gatan seglade löven ner från trädkronorna mot trottoarkanten, och vid skoaffären kunde
hon se hur Oliver traskade över vägen, mot henne. Ett leende sprack upp på hennes läppar. Det 
där vinröda vackra, förälskade leendet. Där gick han, så otroligt vacker, med sitt tjocka mörk-
bruna hår och med de där chokladbruna ögonen. Han hade en blårandig tröja och mörka jeans.
Rörde sig mot henne med den där självsäkra och ståtliga hållningen. Hon drog snabbt åt sig sin
svarta kappa och sin svarta basker när hon såg hur han svängde in och öppnade den tunga
dörren till fiket, hängde kappan över stolryggen och satte sig på baskern.

Oliver gav henne en lätt kyss på kinden och satte sig på hennes högra sida. Granskade henne.
Hennes hud var vitblek så inpå hennes rouge och det där röda läppstiftet. Hon var orolig igen.
Hon såg hur han sorgset granskade hennes ansikte, försökte hitta något positivt och glatt i det.
Men där fanns bara oro.
-Det kommer att börja synas snart, sa hon och slog ner blicken. Hon la handen ömt på sin mage
och han tog hennes andra, tittade henne djupt i de där vackra och annars så klara ögonen och
lugnade henne. Han fanns där och skulle aldrig lämna henne. Hon visste det, men det var inte
han som var problemet. Problemet var vad som nu skulle komma att hända.
Hon var så rädd att allt bara skulle ta slut här.

Allt skulle plötsligt och hastigt förändra. Hon skulle snart
se allt ur ett annat perspektiv. Ur en ung moders ögon. •


Tröst.

Han satt där, helt omedveten om det faktum att hon inte riktigt lyssnade till det han hade att säga. Hon hade för mycket i huvudet. Något som skulle komma att rasa över henne vilken sekund som hällst. Från att vara obetydliga ting samlade på hög inträngt i en vrå, till att helt plötsligt börja vingla och till sist rasa, rakt över henne. Små saker som genom tiden växt till det stora som höll på att ta kål på henne. Men hon var stark. Ville inte visa vad hon gick och bar på. Hon hade lyckats bra, men snart gick det inte längre. Hon behövde någon att prata med. Och med vem, om inte honom? Hon satte sig upp. Ignorerade det faktum att hon skulle börja gråta vilken sekund som hällst. Hon behövde det här, hon behövde honom.

Han tittade på henne. Såg att något var fel. Tog hennes hand och tryckte den. Han kunde inte förstå vad det var som plötsligt förändrats i hennes ansiktsuttryck. Det var något som aldrig funnits där förr. Han blev plötsligt orolig. Det måste vara något allvarligt och han hade ingen aning om vad det kunde handla om.

Hon kände tårarna rulla ner för de uppsvälda kinderna. Nu hade hon äntligen samlat sig, men inga ord kom ur hennes mun. Orden liksom fastnade som i en klump i halsen. Hon svalde. Kände klumpen tryckas längre och längre ner i strupen. Hon tog satts igen. Kände hur rösten svek henne. Då gav hon upp. Bara slängde sig i famnen på honom. Kände hans stora hand, stryka över hennes rygg som skakade av de snabba andhämntningarna. Hörde försöken att lugna ner henne.  Det slutade med att hon somnade, lugn trygg och utmattad efter en lång stunds försök att lugna ner sig så pass att hon skulle kunna säga något över huvud taget.

Han kunde plötsligt höra hennes tunga andetag. Hon hade somnat. Han krånglade sig ur hennes grepp och stälde sig upp. Men bara för att komma åt att lyfta upp henne i famnen. Han bar henne upp till gäst-rummet och la ner henne varsamt på sängen. Han satte sig ner bredvid henne och drog upp tecket över dom båda. Han somnade sittandes, med handen sluten om hennes.  

Inget hade sagts, men nu viste han i alla fall att hon viste att
hon hade hans stöd. Att han skulle göra vad som hällst för
att få henne att må bra igen. Att han fanns där för henne.*

En fråga till alla de som läst detta ovan. Kan en novell sluta så.. enkelt? Tyck till.


Det där lägret.

Stjärnorna på himlen var så många att jag blev yr när jag försökte räkna dom där jag låg utsträkt på backen. Gräset  kittlade mina bara fötter och jag kände doften av det. Pollen, det var inget som störde mig, tack och lov.

Det var sommarlov. Läger. Mina vänner låg och satt vid min sida och pratade på om lite allt möjligt. Men jag lyssnade inte. Låg bara och funderade över dagens händelser. Vad var det han hade menat med de där blickarna, de så charmiga leendena han gett mig varje gång vi möttes och de röda kinderna när han såg att jag märkt att han tittade på mig sådär? Jag kunde inte sluta le. Jag blundade och såg det framför mig, hans ansikte. Så vackert. Men vad gjorde jag här? Jag viste ju att han satt där uppe någonstans och åt hamurgare bland resten av  folket. Jag satte mig upp och hittade snart vad jag sökte när jag svept blicken över massan med hyperaktivt folk. Där satt han och pratade med en kamrat. Mina kinder hettade till när han kändt mina ögon i nacken och vändt sig om för att troligtvis se efter vem det var som satt och stirrade. Jag tittade bort och hoppades på att han ingenting sett, vilket han troligtvis gjort så diskret som jag var.

Klockan närmade sig 02.00 när jag kände mobilen vibbrera i fickan där jag satt utanför tältet där mina kompisar  förmodligen redan låg och sov. Själv kunde jag intet annat än att tänka på människan som jag just fått sms av. Det var ett sms på sådär två rader, men mer behövdes inte för att få fjärilarna i magen att  väckas till liv. Promenad? Hoppas jag inte väckte dig, kunde bara inte vänta längre.Du hittar mig vid volleybollplanen. Kram. Där satt jag i säkert två minuter och försökte smälta orden jag just läst. Promenad, menade han nu? Vi? Jag stälde mig upp och blev yr i huvudet av den  hastiga rörelsen. När jag samlat mig försäkrade jag mig att ingen såg mig innan jag smet iväg mot volleybollplanen.

Där stod han och jag såg leendet spricka upp på hans läppar när han såg mig. Det fick mig att le lika mycket. Lite generat sådär. Jag fick en stor kram innan det att vi ledde stegen mot skogen. Det var mörkt överallt, men jag var inte rädd. Det var en underlig upplevelse, jag gillade inte annars tanken på mörka platser.

När vi gått ett tag hamnade vi vid stranden vid den lilla sjön som låg där helt spegelblank under stjärnhimmlen. Jag satte mig ner och tittade upp mot den och sedan ut över sjön. Vi hade lyckats komma in på en rätt livad konversation basserad på bara en massa minnen, vi skrattade högt och roade oss åt att tänka tillbaka på förra årets tokigheter. Inte vet jag hur, men det hela slutade med  att  jag låg i hans famn där han satt och höll om mig. Lekte med mitt hår och mina fingrar. Vi pratade på tills det att jag motvilligt trängde fram en jäsp. Jag viste att jag skulle somna vilken sekund som hälst, så varför inte här, i hans famn? Jag slöt ögonen och lutade mitt huvud mot hand axel. Kände hans läppar pressas mot min kind, och hans stilla röst mumla ett  jag älskar dig.


Överlycklig.

Det   var en  mycket  vacker dag   i början av Maj  månad. I skogen  vandrade en vacker flicka.
Liksom  vadade  fram  bland   alla de tusental  av  blommor  som låg   som  ett    täcke   över
den  annars   mosstäkta  skogsdungen. Solen   höll just  på  att  gå ner   bakom  träden som
så  stådligt    sträckte  sig mot  den   ännu  klarblå  himlen.  Det var  en   mycket  vacker   syn. 
Hon kunde inte låta bli att   le där  hon nu satt sig  ner  bland alla  de klara färgerna på backen.
Hon   plockade  en blomma,   plaserade  den bakom   örat och  drog in  doften av   frihet.   Det
var   fredag och   klockan   tickade vidare  mot halv  nio. Sådär  kunde hon sitta, hur  länge som
helst  och bara   lyssna  till fågerkvitter   och den   pillrande  lilla bäcken.  Någonstans   längre
  in  bland   träden hörde   hon en   och annan   hackspett  och,   var det    fotsteg?

Hon   stelnade till  i  rörelsen där  hon tänkt   plocka ännu  en vitsippa. Vad var det  som  rörde
sig   emot henne   inne bland  träden? Hon  vågade inte  vända  sig om   utan blundade   bara
och bad  en stilla bön. Hennes   mamma hade  inte tyckt  om att  hon  var ute  i skogen alldeles
 ensam för mycket.   Allt prat om   äckliga gubbar  hade inte rört henne i  ryggen, föränn nu. Men
när   gestalten  närmar sig och   börjar  tala   pustar hon   ut och blir  istället otroligt röd i ansiktet.
 Att hon alltid lyckas   rodna, det  var det  hon var  känd för.  Att rodna. Han  satte sig  ner  
bredvid   henne   och la  ena armen   om hennes  axlar, tittade   henne i  ögonen  och  frågade
vad  hon gjorde  här  alldeles  ensam.

Hon   viste inte   riktigt vad hon  skulle svara. Det var   hennes  grej. Att gå ut   för att uppleva  allt 
detta  vackra, alla dofter som fick det att  pirra  lite extra i magen, alla  ljud. Vinden. Känna solens
strålar  liksom  dansa över   hennes slutna   ögonlock. Våren.  Den var  ju  faktiskt här  på  riktigt 
 nu. Han log och vände blicken  mot den  blå himlen  och de  färgade små   målden som 
seglade   förbi  den. Han  var  så vacker.   Han profil   tog andan  ur henne. Och   när hon  skulle
andas  in igen kände hon  inte bara  doften av alla   de vackra blommorna   de var  omringade av  
   där de  satt tätt ihop, utan  också doften  av hans   hår och  nacke. Parfymen liksom   kittlade till 
när hon  drog in  den genom  näsan. Hon lutade   huvudet mot hans  axel och kände  hans varma  
hand som   sökte hennes.   Hon lät honom,  blundade och   kände hans  fingerer röra sig  över
hennes  handflata. Hon  rös till,  överlycklig över att han   kommit till henne.  
                              

Det vackraste

Det var en mycket kall kväll i Januari månad. Under den mörkgrå himlen fanns inte mycket att se i den dystra dimman som lagt sig som ett täcke över de kritvita åkrarna och de mycket ljupa skogarna där utanför. Hanna kände obehaget växa inom sig där hon stod och tittade upp mot den stora och mycket dystra månen som stirrade tillbaka på henne där hon stod i den lilla stugan mitt ute i skogen, men skakade snabbt av sig känslan att vara liten och obetydlig när hon plötsligt höde steg bakom sig.

Hanna kännde hur det pirrade till i magen, men inte av rädsla. Hon kände hans andetag i nacken och slöt ögonen, lät honom kyssa den och lägga sina armar om henne. Hon var så  lycklig. Just där i hans famn var hon som lyckligast och hon ville att detta skulle vara för evigt. Där stod de i vad som kändes som en evighet. 

Men plötsligt hördes ett tjut inifrån det lilla köket intill. Maten var färdig. Hanna lutade sig tillbaka och bara tittade in i  Robins ögon en lång stund. In i hans otroligt vackra ögon, med den fasta och ljupa blicken, innan det att hon lät honom gå och göra färdigt maten. Han gav henne en lätt kyss på pannan innan det att han fortsatte bort mot köket. Hanna stod länge kvar, helt omtumlad, men gick sedan och satte sig framför den sprakande brasan. Hon lät blicken glida över rumet, över väggarna där ljusslingor från lågorna dansade, på den stora vita byrån med alla vackra fotoramarna. På den blommiga soffan som stod bakom henne framför brasan och förbi ytterdörren, innan hon saktade in blicken vid köket. Där fanns en fönsterliknande glipa mellan det lilla vardagsrummet och köket, och genom detta såg hon hur Robin arbetade med maten. Hennes blick gick mellan hans ögon och hans läppar och fastnade sedan där. Så satt hon som hypnotiserad en lång stund innan hon fortsatte att se sig om, på brasan och sedan till sist ut och upp mot himlen där månen fortfarande vakade över dom. Som ett öga som stint  stirrade ner på henne. Hon rös till.

Snart var maten klar och Robin kom ut med den och satte sig tätt intill henne i soffan. Där fanns ingen tv, men det behövdes knappast när Robin fanns i närheten. Han var så underbar och vacker. När de ätit färdigt gick Hanna ut i köket och diskade medans Robin tände lite värmeljus. Det hade blivit mycket mörkare ute nu. Hanna kom tillbaka och fann Robin sittandes i soffan. Han ser på henne. Utan att säga något går hon fram och sätter sig i hans knä, tar bort luggen ur hans panna och kysser honom. Han lägger snabbt armarna om henne och lägger sina stora varma händer på hennes rygg. "Hanna,  jag älskar dig." hör hon honom viska med den ömmaste stämma. "Robin, jag älskar dig också."