Överlycklig.

Det   var en  mycket  vacker dag   i början av Maj  månad. I skogen  vandrade en vacker flicka.
Liksom  vadade  fram  bland   alla de tusental  av  blommor  som låg   som  ett    täcke   över
den  annars   mosstäkta  skogsdungen. Solen   höll just  på  att  gå ner   bakom  träden som
så  stådligt    sträckte  sig mot  den   ännu  klarblå  himlen.  Det var  en   mycket  vacker   syn. 
Hon kunde inte låta bli att   le där  hon nu satt sig  ner  bland alla  de klara färgerna på backen.
Hon   plockade  en blomma,   plaserade  den bakom   örat och  drog in  doften av   frihet.   Det
var   fredag och   klockan   tickade vidare  mot halv  nio. Sådär  kunde hon sitta, hur  länge som
helst  och bara   lyssna  till fågerkvitter   och den   pillrande  lilla bäcken.  Någonstans   längre
  in  bland   träden hörde   hon en   och annan   hackspett  och,   var det    fotsteg?

Hon   stelnade till  i  rörelsen där  hon tänkt   plocka ännu  en vitsippa. Vad var det  som  rörde
sig   emot henne   inne bland  träden? Hon  vågade inte  vända  sig om   utan blundade   bara
och bad  en stilla bön. Hennes   mamma hade  inte tyckt  om att  hon  var ute  i skogen alldeles
 ensam för mycket.   Allt prat om   äckliga gubbar  hade inte rört henne i  ryggen, föränn nu. Men
när   gestalten  närmar sig och   börjar  tala   pustar hon   ut och blir  istället otroligt röd i ansiktet.
 Att hon alltid lyckas   rodna, det  var det  hon var  känd för.  Att rodna. Han  satte sig  ner  
bredvid   henne   och la  ena armen   om hennes  axlar, tittade   henne i  ögonen  och  frågade
vad  hon gjorde  här  alldeles  ensam.

Hon   viste inte   riktigt vad hon  skulle svara. Det var   hennes  grej. Att gå ut   för att uppleva  allt 
detta  vackra, alla dofter som fick det att  pirra  lite extra i magen, alla  ljud. Vinden. Känna solens
strålar  liksom  dansa över   hennes slutna   ögonlock. Våren.  Den var  ju  faktiskt här  på  riktigt 
 nu. Han log och vände blicken  mot den  blå himlen  och de  färgade små   målden som 
seglade   förbi  den. Han  var  så vacker.   Han profil   tog andan  ur henne. Och   när hon  skulle
andas  in igen kände hon  inte bara  doften av alla   de vackra blommorna   de var  omringade av  
   där de  satt tätt ihop, utan  också doften  av hans   hår och  nacke. Parfymen liksom   kittlade till 
när hon  drog in  den genom  näsan. Hon lutade   huvudet mot hans  axel och kände  hans varma  
hand som   sökte hennes.   Hon lät honom,  blundade och   kände hans  fingerer röra sig  över
hennes  handflata. Hon  rös till,  överlycklig över att han   kommit till henne.  
                              
Trackback